Gud... Jag är vid liv! Knappt. Närå. Jag är mer än så vid liv. Men det har varit mycket. På jobbet och hemma. Och sen sista konserten med Kent. Som jag grät! Innan första riffet strömmade tårarna och 2,5 timme senare var det mascara i en salig blandning i hela ansiktet!

nedräkningen
Det var fantastiskt! Och genomsorgligt! Lite som att en bit av mig dog. Ett tonårsjag. Första gången jag såg Kent åkte jag upp som 15-åring upp till Stockholm, alldeles ensam, och skulle uppleva det band som jag så här efterhand insåg är det som varit så oerhört viktigt i mitt liv. Det viktigaste. Mobbad så till den grad att jag bara någon månad innan försökt ta mitt liv. Nästintill inga vänner alls. Tjocka, tjocka kajalsträck under ögonen, kolsvart hår och rosa ögonskugga. Shoppat skidjacka från 70-talet på uff ett par timmar tidigare och satt även där och grät till alla de låtar som jag gråtit till hemma. En så fantastisk upplevelse mitt i den period som nog var den sorgligaste i mitt liv. Och medlemmarna i Kent var yngre än vad jag är nu. Så sjukt! Undrar hur många fler 32-åringar satt och såg en bit av sin tonår dö igårkväll.