Vilken jävla beige dag ändå.
Min lillvärsting, som levt rövare hela eftermiddagen till rammstien (med lufttrummor och ett gammalt fodral som gitarr), gick in i en riktig supersvacka när vi skulle på pyttedans och dansade definitivt inte. Snarare tog hon keine lust väldigt bokstavligt och hade verkligen, verkligen ingen som helst lust att ens försöka dansa. Nepp, absolut inte!

Lite kontrast så att säga... Hehe. Jaja. Att hon vet precis vad hon vill och inte vill ser jag som att hon kommer gå långt i livet.

Jag själv gick hem efter att inte ens ha kommit halvvägs i gymmet. Jag sprang kanske 3 km, gjorde ett superset, framsida och baksida lår, ett halvhjärtat försök till ett triset och sen vandrarde mina snyggspiror hem utan någon som helst eftertanke.

Men det måste få vara så ibland. En kan faktiskt inte alltid prestera och mosa järnet. Ibland gååår det inte bara. Visst, jag hade kanske kunnat tvinga mig igenom nog hela passet. Utan ork, vilja och gnista. Ibland gör jag så när dessa dåliga dagar ramlar över mig och känner mig missnöjd över hur jävla dåligt det gick. Och ibland låter jag faktiskt bristen på den för gnistan ta överhand. För vad spelar det egentligen för roll? Att träna är för mig att må bra, för att jag tycker om det. Jag ska tycka att det är roligt och känna glädje! Oavsett om det gäller några kilometer i spåret, ett hårt pass bland vikterna, intervaller på bandet, i spinningsalen eller på zumban. Jag vill inte förstöra den känslan genom att tvinga mig igenom något! Givetvis händet det att jag går till gymmet jävligt opepp och så är jag så satans nöjd över att jag ändå gick för det gick ju så mycket bättre än jag väntat mig! Men idag blev det ju inte så så jag gick hem och känner inget som helst dåligt samvete. Kanske blir imorgon en bättre dag! Kanske visar det sig att jag behöver ett par dagar off. Vi får se!
Jag är nöjd över att vi gick en ordentlig promme på förmiddagen. Det räknas faktiskt också.

Här är alla krassliga, snorar och hostar. Utom jag då. Tack mitt eminenta immunförsvar!
Nu är det inte bara sjukdomarna som vittnar om att hösten nu har tagit tag i gamla Svea. Luften är krispig, graderna sjunker och mina årliga herregud-vad-livet-står-still-jag-måste-emigrera-känslor har kommit med ett brev på posten. I år är det Berlin som är central i dessa tankar, och just Berlin är återkommande när dessa emigrerakänslor river tag i mig. Underbara Berlin! Staden med ett viss stråk av mörker. Men också som är laid back och inte så mycket yta. Det lite hårda blandat med en avslappnad atmosfär. Jag älskar det! Berlin! Underbara Berlin!


Nåja. Sen sist har det inte hänt så mycket. Mest bara jobb och träning. Häng med ungarna också dårå. Det går ganska bra med träningen ändå. Klart mina jobbnätter som resulterar i för lite och helt jävla värdelös sömn påverkar. Men tja... På det stora hela kan jag känna mig nöjd.

Idag tänkte jag ge benen en omgång. Hoppas jag får vara någorlunda ifred på gymmet då. Folk är så jävla mycket i vägen och när jag ska hålla på med mina supersets så har jag ingen lust att parera mellan idioter som står i vägen och glor!

Nä vet ni mina vänner! Nu ska jag ta tag i den här dagen på allvar. Städa står dessvärre högt upp på listan. Hade jag bara bott i Berlin skulle det säkert varit betydligt enklare...