är så satans orolig för att jag ska vara ful på bröllopskorten. Ibland får jag sån fruktansvärd fulångest. Rädslan att se mig själv på kort för risken att tappa andan över hur ful jag är... Och jag vill så gärna se bra ut på just dom korten. Så himla gärna! Att jag ska se tjock ut. Jag har sedan tonåren en så frukstansvärd dålig bild av mig själv. Egentligen sen barnsben men det var i 14-års åldern det spårade ut med ätstörningar. Och jag tycker VERKLIGEN INTE att det är fel eller ful eller nåt negativt öht, men när jag fått det stoppat i halsen sen jag var liten att tjock är fult och äckligt. Är en tjock är en värdelös. Hur jag än jobbar med det så är jag rädd för att gå upp i vikt. Eller snarare att se tjock ut. Med ölmage och dubbelhaka.

Jag har 27" i jeans, ibland 28. Jag köper alltid small, och jag VET att jag inte är tjock. Jag har ett "perfekt" BMI och som sagt. Jag VET att jag INTE är tjock... Men... Dom äckliga jävla demonerna fuckar mig!

Men vet ni! Jag har verkligen kämpat med en bättre självbild. Jag peppar mig och jag kämpar tillsammans med mig själv. Jag är så satans jävla bra! Men jag är faktiskt det! Rätt snygg ock.

fick barnvakt i morse så jag avverkade en löptur. Gick rätt bra och jag är en sån som föredrar att träna på morgonen. Riktig höstkänsla med krispig luft och skogiga dofter!

Hade givetvis med mig Mr Brown! Förutom att han ska kissa stup i kvarten och på så sätt försämra min löptid så tycke jag att det är så himla skönt att ha med honom som sälle :)

Gullegrisen!
Vet inte hur länge och hur långt jag sprang, runkeeper slutade funka mitt i men det kändes iafl lagom.

Nu sitter jag här hemma med lillvärsting som är trött och grinig. Vi ska nog ta oss en liten stund framför nåt på surfplattan och slappa en stund. Kan vi gött unna oss! Kanske rent av sover en stund... Är ju himla gött det ock :)