Kom inga varulvar, spöken, monster eller zombies hit igår. En endaste liten vampyr knackade på, fick en rejäl näve godis och hängde med resten av skaran i det här hushållet. Lite synd att det inte kom fler. Tycker sånt där är ganska roligt!
Vi kollade iafl film och snaskade godis och chips. Jag förlorade först av alla och somnade i soffan.

Efter en natt med mycket sömn så har det varit full rulle här. En ordentlig pw med studs i steget med Mr doggie, tvätt, disk, mathandling och så dagens gympass. Intervaller i över en timme och sen brände jag magen en stund innan jag kände att det nog var dags att åka hem. En gymselfie hann jag såklart med ;)

Helt färdig!

Idag har jag funderat mycket på VARFÖR jag tränar så. För att jag vill orka mer, vara piggare, leva länge och vara en aktiv mamma. Dock... En stor del är ändå för att se snygg ut. Och visst är det lite tabu? Mer okej att säga att det är som en välkommen bonus, men inte du primära. Jag kan inte säga att se snygg ut är ensam på toppen av anledningar, men definitivt betydande.
Jag har alltid känt mig ful, och mindre värd än många andra. Jag har ofta fått höra att jag är ful som barn och tonåring. Som barn var jag väldigt söt! Så här i efterhand kan jag faktiskt ser hur söt jag var. Som tonåring... Okej, jag var ingen skönhet som skulle vinna pris på studentbalen. Överviktig och med lågt självförtroende. Dock känner jag... Hur kan både bekanta och rena främlingar anse sig ha rätt till att säga att tjaaaa... Du är väl ingen 10 poängare direkt. Eller skratta åt mig för den delen. Åt mig. Mitt fett och fula tryne.
Min kropp har varit förknippad med skam i så många år att jag har svårt att tycka om den. Och jag är så satans självkritisk att jag aldrig känner mig 100% vacker. Alltid är det nåt fel! Och jag har så himla svårt att ta komplimanger. Åh, vad snygg du är! Tack, men du behöver inte ljuga.
Jag tränar för att jag så innerligt, INNERLIGT, vill få en snygg kropp att visa upp. Grosa triumfen i nyllet på ett X som sa att jag inte fick äta mer, för han tänder inte på tjocka. På vuxna från barndomen som hånade mig på olika sätt. På fd vänner som utnyttjat mitt låga självförtroende för egen vinning. På mobbarna i högstadiet.

Och vet ni? Vet ni vad det sorgligaste är? Att jag är långt ifrån ensam. Att det finns en tjej i varje hörn här i världen som känner igen sig. Det är helt sjukt egentligen. Inom mig så skriker tvivel om att jag nån gång ska få en okej mage. Att kunna ha bikini och uppskatta att folk tittar på mig, inte vara rädd för vad dom kan tänkas tänka om mig. Tvivlet på ifall jag är söt. Jag vill så himla gärna vara söt. Eller snygg. Eller helst båda. Ibland stirrar jag på mig själv och har ingen jävla aning om det där ansiktet är vackert eller bara fult. Jag är ingen ungdom längre. Ingen finnig tonåring som kan skylla på hormoner. Jag är en vuxen kvinna som bara vill kunna älska mig själv. Och att mina medsystrar också ska kunna älska sig själva. Håller ni inte med?